Historik

Elektricitetens betydelse har under det sekel som förflutit vuxit till oumbärlighet och något som vi idag tar för givet.

" Att under en svår kristid skaffa fram en ny energikälla för belysning och kraft blev en omfattande kulturyttring, som i hög grad engagerade såväl enskilda som myndigheter." (Förre linjearbetaren vid Vattenfall Nils Dahlbäck 1982)

Nedanstående text kan förhoppningsvis bringa ljus över elektricitetens lokala historia och ursprunget till AB PiteEnergi.

Varde ljus med tämjda elektroner

Yttre belysning var ovanligt ända till 1800-talets slut i Sverige. Gatubelysningen var dessutom förkastlig ansåg ljusets fiender som i dåtidens debatter anförde såväl teologiska som medicinska och filosofiska utgångspunkter:

" Det är ett ingrepp i Guds ordning och det ankommer inte på människan att göra natt till dag. Kvardröjandet på gatorna kan förorsaka, snuva, hosta och heshet. Sedligheten försämras genom gatubelysningen. Det artificiella ljuset bortjagar fruktan för mörkret ur människans sinnen, vilken avhållit många från synd och ljuset gör även drinkaren säker, då han dväljes på krogen långt in på natten."

Men sedan den elektriska glödlampan, som uppfunnits av Edison på 1870-talet, fick allmän spridning och Oscar II låtit installera elektricitet på Stockholms slott 1883 dröjde det inte alltför länge innan även andra svenskar fick skåda ljuset i form av elektrisk belysning. Tack vare förbränningsmotorernas ankomst och med ångmaskiners hjälp kunde man driva generatorer. Följaktligen var det industrierna som först elektrifierades. I Pitebygden installerades den första elbelysningen på Munksundssågen 1890-99. Storfors sågverk följde efter och fick elektriskt ljus 1898.

Draghjälp från Piteå Stadshotell

I mitten av 1890-talet diskuterades det i Piteå stad huruvida en "centralstation för elektrisk belysning" skulle byggas. Företaget Luth & Roséns Elektrisk Aktiebolag i Stockholm inkom 2 februari 1895 med ett kostnadsförslag på en elbelysningsanläggning omfattande bl a en ångmaskin på 52 hästkrafter, 2 shuntlindade dynamomaskiner , 120 v, 137 A, 22 st båglampor med tillbehör, ledningsnät exkl. stolpar samt montage för totalt ca 22 000 kronor. Men frågan hamnade i långbänk i stadsfullmäktige och i Norrbottens-Posten 28 augusti 1895 suckade man över de otidsenliga fotogengatlyktorna som blivit upphängda i sina rep "för att ännu en vinter sprida sitt melankoliska ljus över samhället".

Den modernare gasglödtekniken och de så kallade Auer-lamporna lyste senare upp gator och torg till dess att man 1907 meddelade att stadens myndigheter ingått ett avtal med Umeå-firman Jacobsson & Eriksson om anläggandet av en kraftstation vid Sundskanalen. Att det nya Stadshotellet hade fått ett eget ångdrivet elektricitetsverk påskyndade sannolikt beslutet.

Energiverket uppfördes i kvarteret Löjan (vid nuvarande p-däcket, inte långt från den fastighet där PiteEnergi huserade fram till 1992). En två våningar hög tegelbyggnad (det talades skämtsamt om att man använde sig av tegelresterna från Stadshotellbygget) med ett maskinrum i nedre planet stod färdigt för inflyttning i mars 1909. En ångmaskin på 65 hästkrafter svarade för driften av generatorerna som klarade av att leverera ström till "1500 glödlampor à 16 normalljus". Elkraftstationen drogs dock med problem, effekten var dålig och när högvatten rådde i kanalen strömmade vatten in som ledde till driftsavbrott och till irritation hos stadsborna som ställde krav på att staden skulle köpa energiverket.

Hot gick hem

Men i stället blev det så småningom att ett lokalt aktiebolag bildades sommaren 1915 som inköpte elverket för 35 000 kronor. Det var kapitalstarka herrar ur stadens societet som stod bakom bolaget, men de 60 000 satsade kronorna var uppenbart för lite eftersom man utfärdade ett "hot" om att eldistributionen skulle upphöra från 15 augusti 1915 om inte allmänheten tecknade aktier för drygt 20 000 kronor i bolaget. Detta fann allmänheten säkrast att göra. Den 9 september 1915 hölls konstituerande stämma och 6 mars 1916 registrerades Aktiebolaget Piteå Elektricitetsverk, enligt bolagsordningen med syfte att "efter inköp av Elektricitetsverket i Piteå stad, tillhandahålla allmänheten elektrisk ström för ljus och kraft samt att försälja elektriska glödlampor och andra elektriska artiklar".

Piteborna hade gått miste om ett erbjudande om elleverans som kom från den elkraftstation som startats i Sikfors 1912. Elkraften gick i stället till Luleå. Herrarna i Piteås energiverk hade samtidigt intressen i stadens oljeimportbolag, något som ledde till en prishöjning av elektriciteten. Detta fick redaktören för den då nystartade Piteå-Tidningen, Salomon "Salle" Salomonsson, att i en ledare uppmana Piteås styrande att skaffa sig inflytande över vattenkraften.

Från många bäckar små...

Vattenkraft fanns det mera av på landsbygden än i staden. Kraftstationer byggdes åren 1917-18 i Roknäs, vid Bröstfallet och Sågfallet. Roknäs Elektriska Kraft AB levererade i första hand ström till byarna Roknäs, Svensbyn, Bergsviken och Storfors. Ungefär samtidigt kunde Lillpites kraftstation, anlagd vid den s k Courageforsen, börja försörja Sjulnäs, Långnäs, Öjebyn och Bölebyn. Kraftverket i Kallfors, Blåsmark, levererade till Hemmingsmark, Tjälen, Hortlax, Höglandsnäs och Jävre. Norrfjärdens elkraftaktiebolag startade 1918 i Altersbruk och försörjde byarna Sjulsmark, Nybyn, Porsnäs, Håkansön, Kopparnäs, Harrbäcken, Tullnäs och Lakafors. Även i Rosvik anlades en kraftstation.

I juni 1917 bildades en kommitté i Piteå i syfte att förbättra elkraftsförsörjningen i staden. Stadsfullmäktige antog dess förslag, som gick ut på att staden skulle köpa 25 hästkrafter elström av Roknäs Kraftaktiebolag och att staden skulle köpa det privata Elektrisk Kraft AB, samt att ledningsnätet skulle läggas om och nya transformatorer inköpas för en beräknad kostnad på totalt 118 000 kronor. Men förändringarna dröjde och piteborna fick dras med översvämningar och driftsavbrott ännu en tid. Eltillgången var osäker även för landsbygdsborna. Vattnet sinade emellanåt, maskinisternas löner var relativt höga liksom räntenivåerna som visade sig elpriserna. Priser uppemot 60 öre/kWh var inte ovanliga, vilket skulle motsvara tiotals kronor i dagens penningvärde. Abonnentföreningar bildades för att kräva lägre taxor. Om inte bolagen gick med på detta skulle man avstå från sina abonnemang.

Piteå-Tidningen skrev 2 januari 1919 under rubriken "Ett obehagligt intermezzo":

" På nyårsafton vid 7-tiden slocknade plötsligt det elektriska ljuset i Piteå och försänkte staden i ett egyptiskt mörker. Biografer och kaféer måste utrymmas och stängas. Gatorna upplystes endast av de gnistrande himlastjärnorna och en och annan karbidlampa eller sparat stearinljus som tändes inne i våningarna. Största uppståndelsen väckte det plötsligt påkomna mörkret i stadens kyrka, där nyårsbön hölls. Kyrkoherde Edström talade över Matt 16:2-3 och påminde i sammanhang därmed om livets växlingar mellan ljus och mörker, då belysningen slocknade."

Strömavbrottet orsakades av en brusten generatorrem i elverket. Problemet var löst efter en timme, folket fick sitt ljus tillbaka och julgranen, som redan då var placerad på Rådhustorget, kunde fortsätta stråla i sin fulla prakt. Stearinljus var en bristvara 1917. Piteå landsförsamling ansökte hos myndigheterna om att få häva beslaget på kyrkans ljuspartier, kanske hade detta med ovan nämnda händelse att göra.

I Pitholmsområdet, där Lillpite- och Roknäsbolagen hade distributionen, orsakade konkurrensen om kvaliteten på elströmmen emellanåt handgemäng bland pojkar på skolgården om vem som hade den bästa strömmen. Någon exakt distributionsgräns fanns inte varför det kunde hända att man gick över till grannen och lånade en glödlampa som lyste där, men då man kom hem var det fortfarande mörkt med den glödlampan. Man var fortfarande van vid fotogenlampan, som alltid hade bränslet med.

Elektriciteten som tidigare bara räckt till belysning kom snabbt att utveckla samhällets olika sektorer. Företagsamheten kunde frodas i skenet av bra belysning och rationella maskiner och även i hushållen skedde en smärre revolution. Men ovanan vid elen kan så här i efterhand te sig lite smårolig. Höjden av respekt för elektriciteten uppvisade damen som tog sitt elstrykjärn med i handväskan på kafferepet i rädsla för att ha glömt det kvar inkopplat på strykbordet.

...till stor Pite-å

Den 11 december 1923 gick Piteå in i en ny el-epok. Då kunde staden få ström från Porjus via en omformarstation i Notviken, Luleå och problemen med osäkra elleveranser från småskalig produktion löstes. Då omformarstationen i Notviken krånglade våren 1927 kunde staden emellertid få reservkraft från Sikfors, Lillpite och Roknäs.

De små lokala kraftbolagen, särskilt Roknäs, drabbades emellertid av ekonomisk kris, vilken utsatte både lokalbefolkning och bank för påfrestningar. Man klarade sig en tid tack vare s k välgörenhetskontrakt. Vattenfall stöttade verksamheten men fick 1933 veta av "de styvsinnade jordbrukarna i Roknäsområdet" att man klarade sig utan hjälp utifrån. Samtidigt anhöll styrelsen för bolaget om ett års anstånd med betalning av sin skuld. Konkursen var nära och ett nytt bolag bildades 1939; Infjärdens kraft AB. Vattenfall köpte aktier i bolaget 1947 och Norrbottens Kraftverk förvaltade bolaget fram till 1951 då det uppgick i Vattenfallsstyrelsen. Även Blåsmarks elverk blev kraftlöst och togs ur drift 1939. Lillpites kraftverk hade något bättre vattenförsörjning men hade en del missöden, bl a 1922 då vårfloden ramponerade dammen och på 1930-talet då en turbin och ett klöphjul gick sönder. I juli 1947 såldes Lillpite Elkraft AB och Infjärdens Kraft AB till Vattenfall. Efter det att Vattenfall övertagit aktieposterna drevs verks som ett dotterföretag en tid. Lillpites Elkraft AB likviderades 1952, kraftverket var i drift till 1953 och revs 1954. Lillpite kvarn renoverades och kraftverket reste sig ur ruinerna i mitten av 1980-talet tack vare eldsjälar från byn. Lillpite kraftverk producerar i dag ca 3 100 mWh per år och ett omätbart kulturhistoriskt värde.

Från myndighetsutövande elektricitetsverk till kundorienterat företag

År 1946 genomfördes en omnumrering av områdes- och abonnentnummer i Piteå. Den tidigare numreringen var löpande från 1 till ca 2000. Den nya numreringen innebar att de två första siffrorna svarade mot respektive område, de två följande siffrorna mot kvarter eller grupp inom området och resterande siffror den ordningsföljd de kom till

År 1946-52 genomfördes också spänningsomläggningen från 220/127 volt till 380/220. Kabelnätets fyrledarsystem gav en god reserv för kommande efterfrågan på anslutning av elspisar. Vid den tidpunkten var endast ett hundratal av de ca 2 000 hushållen helektrifierade.

I stället för elmätare förekom inom en del distributionsföretag så kallade strömbegränsare, vilka då var inställda på ett visst antal 25 W-lampor som det utgick en årsavgift på. Om man överskred antalet började samtliga lampor att blinka till dess att någon släcktes. Detta var före man använde elektriska apparater i någon större utsträckning. Någon kilowattimmeräkning förekom inte så ljuset kunde flöda dygnet runt inom det lampantal utgiften utgick på. Senare rationaliserades uppmätningen och en vånings- eller rumstaxa infördes där den fasta avgiften bestämdes utifrån lokalernas storlek och användning. Så småningom infördes säkringstariffen. Den innebar en förenklad debitering på ett totalt debiteringsunderlag, där säkringen på abonnentens mätare bestämde storleken på den effekt som kunde tas ut. Effektmätningen förenklades och elmätaren registrerade antalet förbrukade kilowattimmar. Många var tveksamma till tariffsystemet. Man befarade att "bondsäkring" skulle bli följden, d v s att man fuskade och förstärkte säkringen. Men eldistributörerna fick inga större problem med abonnenterna. Kanhända har också Svenska Brandförsvarsföreningens varningstexter på mätarcentralerna hjälpt till. År 1974 beslöt kommunfullmäktige att energiverket skulle säljas till det nybildade och till 100 procent kommunägda Piteå Energiverk AB. Verksamheten startade 1975 och skulle då också omfatta fjärrvärmeproduktion och distribution.

Eldistributionsanläggningarna rustades upp för att möta den kraftiga efterfrågan på el för uppvärmning av framförallt småhus. (Övergången från fasta bränslen till el i villor under 1960-80-talen innebar en femdubbling av elanvändningen från ca 5 000 kWh till ca 30 000 kWh per hushåll. Under 1990-talet blev villaägarna återigen mer intresserade av kombilösningar och andra uppvärmningssystem som jord- och luftvärme.) Under resterande del av 1970-talet och början av 1980-talet skedde en intensiv utbyggnad av fjärrvärmeanläggningar och en inriktning av värmeproduktionen mot liten eller ingen oljeandel. Hösten 1978 startade fjärrvärmeleveranser från Assi, ett samarbete som var ett av de första i landet i sitt slag.

Fram till 1988 fanns det tre eldistributionsföretag inom Piteå kommun: Piteå Energiverk AB (PEAB), Piteortens Eldistributions AB (PELAB) och Vattenfall. Önskemålen om en samordning av energifrågorna inom kommunen resulterade 1988 i en samverkan med Vattenfall. AB PiteEnergi bildades som moderbolag och ägandet fördelades 1989 mellan Piteå kommun och Vattenfall (VEAB) med 50 procent vardera. AB PiteEnergi kom att äga Piteå Energiverk AB, Piteortens Eldistributions AB (PELAB) och 25 procent av Sikfors Kraftverk. År 1992 fusionerades PEAB och PELAB med AB PiteEnergi i syfte att uppnå en mera rationell verksamhet och ett enhetligt elpris i hela kommunen. AB PiteEnergi. År 1996 avreglerades elmarknaden och PiteEnergi fick liksom övriga energibolag i landet konkurrera på den öppna marknaden. Idag är man nätägare och erbjuder ett brett utbudsregister av produkter och tjänster, där numera också bredband ingår. Från en teknikinriktad, "myndighetsutövande" tillhandahållande verksamhet med abonnenter i sitt register har PiteEnergi utvecklats till ett sälj- och serviceföretag.

Text: Nina Wikman

Källor:

Nils Dahlbäck: När Pitebygden fick el, Vattenfall 1982.

Alf W. Axelson: Ur Piteå stads historia 1900-50 Del 1, Piteå kommun 1999

Piteå Museums årsbok 1985: "Glimtar ur Piteå stads elektriska historia, artikel av förre elverkschefen Hilding Larsson